![]()
Ni som följer mig på Instagram (underbara.saker) har redan sett vad som hände igår eftermiddag när vi var påväg ner till stugan. Utanför Ängelholm på E6 söderut sitter jag i telefonintervju för ett reportage och slår plötsligt i armen och huvudet extremt hårt när Andreas tvärnitar. Telefonen flyger alla världens väg och jordnötterna vi köpt en halvtimme tidigare på Statoil regnar över oss.
Det är två bilar framför oss som också tvärbromsat och kört in i varandra. Fredagstrafik som varit hetsig ändå sedan Göteborg. Bilen får sladd och rycker till.
PANG så blir vi påkörda bakifrån och det blir ett sådant ryck att huvudet slår i igen. PANG, PANG blir vi påkörda av ytterligare två bilar bakifrån och proceduren upprepas.
Äntligen blir det fritt i filen bredvid och Andreas smiter emellan och kör fram en bit så att vi som tur är slipper bli påkörda av de andra bilarna som också kör in i de framför. Totalt är det åtta bilar som är inblandade i seriekrocken.
När vi stannar är vi både lite småchockade och jag känner ont i nacken, huvudet och armen. Börjar smågrina till och med, mest av chocken tror jag och frågar energiskt hur det gick med bilen och om det går på försäkringen. Typiskt mig.
Efter bara tio minuter kanske är brandkåren på plats och börjar reda i hela trasselhögen av mosade bilar. Andra bilar ställer sig utanför och skyddar oss mot förbikörande trafik. Trots ingen verklighetsuppfattning under denna tiden så anländer det massor av räddningspersonal, ambulanser och polisbilar. Andreas är ute och kollar bilen och pratar med de andra förarna, jag sitter kvar och håller mig om nacken.
Vi blir undersökta tre gånger av sjukhuspersonal och blir förhörda av polis medan det bara snurrar i huvudet av alla blåljus runtomkring. Efter ytterligare en timme kanske (nu förstår man varför det tar sån himla tid vid olyckor när man själv sitter i den där kön!) Får vi på oss stora stödkragar och ryggplattor och lyfts ombord på varsin bår och får åka till akuten i Helsingborg med sirenerna på. En ambulans måste vara det mest omysiga stället…
På akuten undersöks vi igen, orörliga som vi är i munderingen vi fått på oss. Andreas tillåts resa sig sedan och blir utskriven. Jag som har ont på en kota i nacken blir fastspänd på en brits och får vänta på röntgen.
I två timmar får jag ligga på den britsen, fastspänd för att inte förvärra något och jag ska säga att jag nästan blev galen den sista halvtimmen. Benen bara var t v u g n a att ändra ställning och även om jag djupandades så fattar jag att man kan bli klaustrofobisk av sånt alltså…
Som tur är visar inte röntgen något allvarligt så senare på kvällen blir även jag utskriven.
Våra jackor är kvar i bilen som blivit bärgad så i tunna strumpbyxor och liten paljettkjol småspringer vi huttrande en kilometer till centrum och hamnar på en nattklubb/resturang, Aptit Kök & Bar.
Jag äter något av det godaste någonsin, ankbröst med blomkål och granatäpple samt apelsinsås. Sedan sitter vi kvar och värmer oss medan vi ringer efter skjuts från Ljungskile. Efter tre timmar kommer pappa och svågern ner och hämtar oss. Alla hyrbilar är upptagna i hela Helsingborg, vi får inte köra Vita Pärlan i det skicket och försäkringsbolagets system ligger nere så ingen hjälp där inte.
Hursomhelst, vi kommer hem sent på natten i alla fall och somnar direkt, glada att det inte hände något värre. Men mest är jag överväldigad av alla de hälsningar och bry-sig-om som vi fått från familj, kompisar, kollegor, instagramisar och släktingar. Och inte minst räddningspersonalen, de var underbara!
<3